Måndagar. De brukar alltid vara så fruktansvärt grå och äckliga, men Idag var den bästa dagen på länge. Jag vet inte riktigt varför, men den började bra trots samma måndagslektioner och allt. Men plötsligt upptäckte jag att jag kunde skratta igen, för första gången på två veckor, och så ville jag inte döda mina matteböcker riktigt lika mycket och ja... typ så blev det. Och så var det sol och blåste jättemycket, ett väder jag älskar bara för att det är så jävla skönt att kunna blåsa bort någon gång när det inte regnar.
Efter skolan stack jag och Andro, efter ett misslyckat spaningsförsök på Säve, hem till Albin och repade inför höstrocken... Haha. Ja, det är en vecka kvar och ja det här var vårt första rep. Men jajaja. Och jag sjöng tills min röst bröt ihop, för det har jag heller inte gjort på länge. Men jag tror nästan det är något med Novemer, som får mig att tröttna på livet. Inget allvarligt så, jag känner bara för att gå i ide, det är så helvetesjobbigt att ta sig upp varje mörkermorgon och jag orkar knappt fixa mig respektabel inför skoldagarna, och när jag kommer hem är det mörkt och vem orkar plugga då liksom? Det är som ett mönster jag kommer in i varje vinterhalvår, bortsett från julen då man faktiskt har en ursäkt för att krydda mörkret med kanel och presentpapper. Men det kanske vände idag. Jag vet inte. Det lär jag väl märka om jag vaknar på botten igen i morgon bitti. Men när är det börjar bli ljusare? Det känns som att det är snart. Det känns verkligen så.

På onsdag är det iallafall LES PREMIER DE HARRY POTTER, helt klart en världshändelse av stor vikt tycker jag och Andromeda. Och minst halva världen till. Trooor jag. längtar ♥



SÖTA.



Nu skall jag gå och dansa till Markus Krunegård. HEJ DÅ