... jag är ju så jävla kär i historien, det är så fint och fruktansvärt och det är faktiskt de första böcker på länge som fått mig att ligga vaken med lampan tänd hela natten och läsa ord efter ord trots att ögonen värker. första böckerna på länge som fått mig att skrika och hålla värsta monologen för mig själv, till karaktärerna och deras öden så att min familj kommer in och undrar om jag gråter och jag svarar att nej, jag läser en bok.... och de tittar konstigt på mig och jag dyker ner i boken igen, precis så är det. jag orkar inte. fy satan vad bra det är.









click on pictures for source


http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Gemma_Doyle_Trilogy_characters

27 November 2010

"Jag gick upp til kyrkogården och allt var dränkt i snö. Det var så vackert, tyst, och snöflingorna flög som myggorna när jag sist var där. I Augusti. Jag tror jag låg på muren och tänkte på livet. Tänk hur allt kan frysa"

2 December 2010

"Jag orkar nästan inte skriva fuck my life mer"

Listor. Förvirrade anteckningar. Gamla älskade brev. Scheman. Matsedeln från balmiddagen. Ett gammalt syskrin från trettiotalet.

"döda en strid i oktobernatten"

gamla teckningar med tusen innebörder. kärleksförklaringar. brev till mig själv vid tjugo års ålder. allt detta rotar jag i fast jag egentligen inte alls borde. det river bara upp gamla sår och tankar om den jag en gång var och, jag borde ha slängt skiten för länge sedan. men jag kan inte.

"gör vad du kan för att fånga alla vilsna blomblad som ännu inte blivit brända till stoftspeglar. samla ihop alla trasiga reflektioner, jag är trött på att vara död. måla skepp åt mig i himlen, pynta molnen med vattenfärg, en som lyser riktigt röd.
gör hela livet till en målning, gör det för mig
dansa med mig
fånga mig
regna bort med mig"

jag önskar att jag ännu kunde skriva. ja jag önskar att jag var lika dum, melankolisk, vacker och naiv som när jag var tretton år.

Death Cab - Scientist Studies




Monica Z - Om natten




längst ner i lådan ligger en gammal hudkräm från hösten 2009. jag smörjer på mig de sista resterna från den tomma flaskan och lägger mig i sängen. Känner mig mig som tre år yngre, elsa i åttan, olyckligt kär med trassligt rött hår, ovetande om allt utom det jag skrev i mina dagböcker och allt jag såg genom visbyruiner och kullerstensgator. åh herre.

Come walk with me
There's only thee to bless my spirit now
We used to love on winter nights
To wander trought the snow
Can we not go back to old delights?

The clouds rush dark and wild
They fleck with shade our mountain heights
The same as long ago
And on the horizon rest at last
In looming masses piled
While moonbeams flash and fly so fast
We scarce can say they smiled.

Haha, in yo face ni som klagar på att jag inte bloggar. Har snarare hamnat i någon slags bloggmani nu. Ganska osmooth att erkänna det men wattafack. jag vet att ni gillar mig ändå... Att jag dessutom tävlar med mig själv om hur länge jag kan hålla mig borta från facebook (uppe i tre dagar nu) ger mig ännu fler anledningar till att blogga om mitt ohsåintressanta liv!

Jag hade matteprov igår... Seriöst, jag är kär i matte. Så himla underbart när allt är logiskt och går ihop och man bara sitter där med de rätta svaren, och high-fivear sitt trettonåriga jag trough the spaces, minns hur man satt och grät över matteboken och fick ig på första provet. och nu ba yäääääääääääääääää!!

Efter skolan mötte jag upp min allrakäraste Sylvia och spenderade efermiddagen med henne. Vi pratade om allt som behövde pratas om (ungefär lika mycket som en promenad från t-centan till gamla stan till söder, en tunnelbanefärd till odengatan och några timmar på Ritorno), shoppade inför hennes Budapestresa, släpade hennes tunga resväska uppförnerför trappor, köpte jellybeans på English Shop och slängde ut dem över hela staden, tittade på fransktalande hipsters och pratade om allt vi skulle göra när vi fyller arton. jag älskar dig, hjärta.
nu är hon on her way to Ungern och jag peppar över avklarade prov och ett awesome lov. Skall mest återse kära vänner, hälsa på mitt älskade hatade Gotland, titta på vackra filmer, söka sommarjobb, träna och älska våren som dyker upp i alla hörn nu. Våren, allt är så mycket lättare då.

oh well, nu skall jag... göra te kanske jag skall göra. Ja. Hejdåååååååå!!

p.s är det bara jag som är helt superroyaliserad nu bara för att viktoria fått en bebis? måste vara modershormonerna som går igång eller något. Prinsessan Estelle som föddes samtidigt som våren. Jag dör av sweetness!

såhär ser jag ut när jag hatar franska verb



och tar självmord



uh.



och varför pluggar jag franskaverb när jag har matteprov imorgon?? livets frågor är lika invecklade som det franska språket... merdeeeeeeee

tystnadtystnadtystnadtystnad




snön regnar bort utanför fönstret och plötsligt kan jag ingenting om geometri!?!?! vad är grejen??????

Kollapsar och smälter ner i sängen som en ångesthög bland för fluffiga eller för platta kuddar. rött ljus i rummet och gula vajande lyktor utanför och utmattningsflimmer på ögonen. jag hatar mina höga krav. de blir som skyskrapor som rämnar över mig. någonting försöker jag bygga upp, men stenarna passar inte.  jag vill uträtta något men sitter bara här och tar in kunskap som ett jävla såll.
när börjar livet, när kan man klippa sönder matteboken till små konfettiflingor och dansa dansa hela natten istället för att andas tyst timmarna igenom?
när blir man vuxen förståndig och fri?
när kan man färdas med ljusets hastighet?
när är kunskap verkligen makt, vavavava? NÄR?
och sen när var det tillåtet att ha tre jävla prov samtidigt?



typ såhär

Jag fick brev från Lukas idag. Ett vackert vykort av trä, hela vägen från Nya Zeeland. "Det vykortigaste vykortet av alla vykort" som han skrev.  han säger att han har det nice, gnuggar näsan med maorier och tänker skadeglatt på kylan i sverige.

jag lägger kortet på skrivbordet och längtar ännu mer bort eller till sommaren - ja, till sommaren - men tänker inte närmare på det just nu, för då blir jag för rastlös.. Släcker lampan och tittar på allt det vita vindlande utanför fönstret och undrar om det inte är här jag hör hemma trots allt.
Det kanske är så, det vet jag ju inte säkert. Snöstormar skymmer min sikt nästan jämt nuförti'n.
Nu skall jag somna och drömma vackra intressanta drömmar för att sedan vakna och ha prov på alla tusen ord i Goodnight Mr Tom.

'Ere Motherin' lark - ta hand om någon
Mackintosh - Regnrock
Plimsolls - Gymnastikskor
baccy jar - tobaksburk

är ungefär allt jag kan.

Goodnight.

♥ Sjunga vackra sånger med min fina bästa kör som alltid får mig att må så bra
♥ Träffa AGNIESZKA för le premier fois EVVER!!!!1 &förhoppningsvis sitta på ett fik i gamla stan och ta igen alla skypesamtal som inte blev av.
♥ Läsa lagom erotiska omöjliga-att-slita-sig-från-böcker om vackra viktorianska flickor, mystiska svartlockiga män och magiska världar
♥ Ligga i min soffa och äta kladdkaka, prataomlivet, se på fina filmer och byta andetag med pojken som kommer till mig på söndag
♥ Fotografera som en galning med min fina lånade systemkamera som gör varje bild till ett mästerverk och fångar precis det jag vill fånga.

min helg kommer bli fin.
Ibland nu älskar jag att bo i Stockholm.
Ibland passar mitt livspussel eller
så håller det faktiskt på att lösa sig nu
jag mår bra. det går bra nu kompis.

jag vågar inte hoppas, men några lyckoskrik är väl inte farligt?

Hej bloggen. Det har varit en Sällsam dag. Allt bara klaffade; jag höll engelskapresentation och pratade engelska utan för mycket fel, vi såg på det sista ur modsens livstrilogi och jag började uppskatta mitt liv sjukt mycket. jag dansade lite i korridoren för det behövdes (och det var längesen), jag skriksjöng Ch-ch-ch-ch-ch-cherry Bomb i ett tomt klassrum efter skolan. Jag åkte hem och sket i att plugga ♥

När det blivit mörkt och kallt tog jag en försenad pendel till fula Upplands Väsby för att möta världens vackraste där i en halvtimme. En snabbdejt i förortsgråheten för att vi är för unga och fattiga för att träffas som normala människor gör. Tänk att det kan vara så vackert att stå i ett stationshus och viska i varandras öron, sitta på världens fulaste bänk med honom som skydd mot kylan och viska klyschor som är så jävla sanna, stryka kinder och krypa in under jackor och ignorera pendeltåg efter pendeltåg tills kylan trots allt domnar ihjäl mina fötter och vi måste säga adjö. Att förvänta sig tårar på tåget hem men istället komma på sig själv med att bara le.
Att åka hem och fortsätta skita i plugget. Äta popcorn och läsa vackra böcker och drömma om.

Det har varit en fin dag idag. just idag. yä.

Vilka bor i Stockholm?
Är det dem vars drömmar, lysande och vackra, har slagit in av outgrundliga anledningar?
Är det dem som rör sig med ljusets hastighet kring alla tunnelbanor, med väskor och ögon som glittrar och rymmer tusen hemligheter? dom man alltid tittar efter och tänker att de har nog utsikt över gamla myllrande gator från sina fönster, det måste de ju ha för deras ögon ser så erfarna ut, deras kläder smälter så perfekt in med vindraget från tågen som åker förbi, och de kan säkert namnen på alla gator och vägar.

Vilka liv lever bakom de buckliga artonhundratalsrutorna i Stockholm?
Jag önskar jag var en av dom. De som kanske hänger upp alla sina problem som vackra klänningar på morgonväggen och går hemifrån, nerför sin marmortrappa, helt utan sorg kanske. De som låter skrattet eka genom stadstullarnas väggar och vågar stirra folk i ögonen på riktigt.
Jag undrar varför. Jag undrar hur... Jag undrar när de faller ihop, om de lutar sig mot sina kakelugnar och gråter, om kvällarna?

Det känns som att jag känner er, ni okända i de vackra husen. Jag stirrar in i era oskyddade vardagsrum varje dag, som ett par förbipasserande ögon, en av alla tusen. Era lampor och ljuslyktor träffar mig i hjärtat och reflekteras upp i mina ögon. Det känns som om jag känner er, och i tanken inreder jag alla era rum och undrar om alla hus är gamla och vindlade vackra i Stockholm. Bet they are.

Vem är jag?
Jag är hon som åker tunnelbana och låtsas att hon hör hemma, här.
Som tar det ofrivilligaste tåget ut till Förorten medan leendet falnar för varje station
lite som den sista glöden i en av era kakelugnar, innan den försvinner ut ur skorstenen som meningslös rök i atmosfären


och jag är verkligen bara en liten förortsunge nu, som räknar vackra detaljer i fönsterrutorna, nästan halvt står upp på sätet och darrar av hänförelse inför alla välvda valv, glittrande lampor och perfekta interiörer som far förbi. I'm on a mission, på tvångsfärd bort från citys trånga gator och vackra människor, smärtsam och underbar tills jag kliver på märstatåget och säger farväl till den absurda verkligheten, hejdå hejdå för varje station och nästa: sollentuna. oj här skall jag av.

alla bilder är från we♥it. nästa månad skall jag fanimej ha egna bilder.
vi
är
bra
och
jag
älskar
oss.

jag är värdelös på det värdefulla just nu och inspirationen och allt det vackra glider ur mina händer, önskar hellre att jag kunde koppla en usbsladd till mitt huvud och bara tanka över ALLT ALLT så att jag slapp skriva med händer som inte hittar orden. men det får duga. det får duga så länge. så länge.



säger annars ganska mycket.

tänk att bara rymma till paris med bara en väska och röka massa cigaretter och klippa sitt hår och vara skitvacker ändå och somna i Dina armar och skriksjunga i solnedgången. tänk om man kunde, istället för att sitta här i Sollentuna och spela spotifylistor tills öronen går sönder och bara längta efter att ta ett pendeltåg åt helt fel håll för där är mitt hjärta just nu.

jag vill spela piano