det är fint och solgrått ute och alla löven är borttvättade.
jag håller på och försöker vänja mig vid känslan att vara hemma igen, och vid tanken på att börja plugga igen. jag reser tillbaka i tiden, somnar sent och vaknar tidigt och ni vet, är allmänt nervös och väntande, för jag tror at hösten övergår i vinter snart. hm
dimmiga mornar finns det inget vackrare än detta. alla lyssnar!!



vad som helst som stavas death cab får mig att dö tusen gånger om. åh. jag vet hur jag tjatar, men det här är mitt livselexir.
nu skall jag gå och hoppa i lövhögar. eller något. hejdå

hey sonuvabitch
förlåt för panikinläggen nedan, jag kunde inte riktigt hindra mig själv från att skriva dem. faktiskt, ibland bara rusar fingrarna iväg över tangentbordet och jag orkar inte göra motstånd.
Hursomhelst, så är jag hemma över helgen och gör just ingenting, vilket är väldigt skönt. Träden utanför mitt fönster har äntligen börjat bli höstfärgade, så jag har spenderat en del av tiden med att titta ut genom fönstret.
Jag har försökt göra någon nytta för min egen skull också och letat bland mina gamla ordpapper för att kanske lyckas hitta något värt att spara. jag har inte tittat åt dem eller ens skrivit någonting på jättelänge, vilket ger mig lite dåligt samvete, gör mig nästan rädd att hela mitt liv skall passera utan att jag lyckas göra något vettigt. Uppskjutande av saker, vissnande talanger och allt detdär, ord som så gärna vill ut och lysa men som dör på vägen. Ja, det har jag bekämpat idag. Om jag nått någon framgång eller inte återstår väl att se... Haha, tänk att jag satte som löfte vid förra årets nyårsafton att skicka in någonting till förlag 2010... Jag börjar tro att det inte kommer att bli av i år heller. Men om det är för att jag är lat, eller helt enkelt lider av fantasibrist/ordbrist vissa tider på året/dygnet, det vet jag inte.

jag har iallafall lovat mig själv att bli lite flitigare här (inte för att jag har en aning om hur många som faktiskt läser mina konstiga små ordstycken, men det känns liksom mer meningsfullt att skriva här.). Superlånga inlägg skall jag inte plåga er med, men jag känner ändå att jag borde nämna hur fint det var att återvända till Uppsala, träffa en kär vän, och återse andra vackra människor, vandra i vackra höstparker, dricka te och amé, baka misslyckade kakor och allt detdär fina. (att uppsala även får mig nedstämd och hatisk på vissa plan som är för patetiska för att ens gå in på är ju visserligen en faktor jag kunde klarat mig utan, menmenjajajajaja. Jag behöver väl bara renovera mina känslor, tapetsera om lite och dölja gamla fuktskador. Ni vet.)
A fine weekend it was, anyway;





så. min kamera vet inte vad kvalitet är men det får ni ha överseende med helt enkelt. eller ge mig en ny kamera. det går också bra.
nu skall jag koka te och titta på Lark Rise to Candleform. mmh-mh.
puss

jag vet, jag vetjagvet. jag måste göra någonting. någonting kreativt och vackert och storslaget, något som involverar mycket ord och gärna lite färger också. jag måste göra något åt mig själv, jag måste göra mig vacker, jag måste göra mig smal, jag måste sluta få panik över småsaker och jag måste sluta vara tyst och stirra dödande på alla människor jag möter. jag måste flytta hemifrån och sluta bry mig om att folk hatar mig, jag måste sluta skriva listor över alla saker jag måste göra och
sluta överreagera som om
jag vore radioaktiv och
och
och sluta önska och sluta drömma
om dig och sluta
låtsas som om allt är av betydelse
och.

och jag kanske borde uppsöka en psykiatriker, det finns risk för att jag vaknar en morgon och hör röster från ditt huvud. panik, panik, överlevnadstaktik.

jag är fan inte klok i huvudet.

en grön basker? VA? hur kunde jag köpa en grön basker? vad är det för fel på mig? vad är det för fel på världen? varför är alla så totalt... varför ligger det en oanvänd grön basker i min hall och skrattar åt mig? varför har du gröna ögon? [åhnej juste det hade du inte men de förföljer mig iallafall]. åh, jag hatar mitt liv. dödödödödö.

jag har ett sovrum med kakelugn och minnen i väggarna (åtminstonde i två veckorstillfällighet). jag har choklad, usch. choklad är som popcorn, jag kan inte sluta äta. hahaha, jag är så dålig.
jag har ingen kamerasladd, inga ord, och ingen klok dator, så jag skriver inte om uppsala just nu.
puss. hej. fuck you.

Har ni upptäckt hur snabbt det blir mörkt nuförtiden?

Jag är besviken. Jag är patetisk. Men mest av allt längtar jag till uppsala och alla fina människor där. alla.
Imorgon åker jag, och på kvällen är jag där jag borde varit för länge sedan. åhja. ♥!

På något sätt betyder du allt och ingenting

Du är lika med vikten av att tänka
(och jag har gått upp alldeles för mycket i vikt den senaste månaden)
Mina kläder är sönderklippta, mina hjärtslag söndersprängda och mina blodkärl uppbombade
(vi läser om första världskriget i skolan och då tänker jag på dig som skyttegravssoldat)