För lite mindre än en vecka sedan var jag lyckligast och olyckligast i hela världen.
Lyckligast, för att jag stod på Stadion, tio meter från scenen, med armarna mot himlen och rösten på högsta volym, och på scen stod Coldplay och sjöng som bara dom kan göra, med fyrverkerier, konfetti och strålkastarljus, medan regnet och våra lysande armband gjorde allt till glitter. Lycklig för att jag kunde varenda låt och varenda ord bättre än mina egna tankar typ.

Olycklig, fast på det där fina sättet, för att alla mina hjärtesorger då befann sig under samma bit av himmel som jag. En läktarplats och/eller ståplats någonstans därute vibrerade kanske av dem, hittade kanske hem i någon annans tankar just precis där. Och alla dolda budskap och bortglömda minnen bakom varje ord, varje sång som varit mitt soundtrack. Mylo Xyloto var min vår, och nu återupplevde jag den igen på det kanske vackraste sättet någonsin. Påmindes om allt precis allt som varit de senaste tolv månaderna, och det var så galet skönt att få skriksjunga sönder alla känslor. Kanske vänd mot just dendär läktarplatsen, men jag visste ju inte säkert.
Fast mest var jag lycklig förstås. Coldplay är ju nästan som bäst live, medan hela publiken sjunger med. Dansade, svettades, tappade rösten och andan och balansen men fortsatte, för det är ju så man gör när man är lycklig.







Och hur två timmar kunde gå så snabbt fattar jag inte, hur kan något sådant ta slut? Och sen gjorde det ont som himlen hela vägen hem, jag tänkte på livet kärleken och pappersfjärilar, samtidigt som jag var så fruktansvärt freakingamazinglycklig.