Vilka bor i Stockholm?
Är det dem vars drömmar, lysande och vackra, har slagit in av outgrundliga anledningar?
Är det dem som rör sig med ljusets hastighet kring alla tunnelbanor, med väskor och ögon som glittrar och rymmer tusen hemligheter? dom man alltid tittar efter och tänker att de har nog utsikt över gamla myllrande gator från sina fönster, det måste de ju ha för deras ögon ser så erfarna ut, deras kläder smälter så perfekt in med vindraget från tågen som åker förbi, och de kan säkert namnen på alla gator och vägar.

Vilka liv lever bakom de buckliga artonhundratalsrutorna i Stockholm?
Jag önskar jag var en av dom. De som kanske hänger upp alla sina problem som vackra klänningar på morgonväggen och går hemifrån, nerför sin marmortrappa, helt utan sorg kanske. De som låter skrattet eka genom stadstullarnas väggar och vågar stirra folk i ögonen på riktigt.
Jag undrar varför. Jag undrar hur... Jag undrar när de faller ihop, om de lutar sig mot sina kakelugnar och gråter, om kvällarna?

Det känns som att jag känner er, ni okända i de vackra husen. Jag stirrar in i era oskyddade vardagsrum varje dag, som ett par förbipasserande ögon, en av alla tusen. Era lampor och ljuslyktor träffar mig i hjärtat och reflekteras upp i mina ögon. Det känns som om jag känner er, och i tanken inreder jag alla era rum och undrar om alla hus är gamla och vindlade vackra i Stockholm. Bet they are.

Vem är jag?
Jag är hon som åker tunnelbana och låtsas att hon hör hemma, här.
Som tar det ofrivilligaste tåget ut till Förorten medan leendet falnar för varje station
lite som den sista glöden i en av era kakelugnar, innan den försvinner ut ur skorstenen som meningslös rök i atmosfären


och jag är verkligen bara en liten förortsunge nu, som räknar vackra detaljer i fönsterrutorna, nästan halvt står upp på sätet och darrar av hänförelse inför alla välvda valv, glittrande lampor och perfekta interiörer som far förbi. I'm on a mission, på tvångsfärd bort från citys trånga gator och vackra människor, smärtsam och underbar tills jag kliver på märstatåget och säger farväl till den absurda verkligheten, hejdå hejdå för varje station och nästa: sollentuna. oj här skall jag av.