Vi brukade prata
Och det var alltid du som var mest pepp inför framtiden
Jag
som var för instabil för att våga tro på det osäkra
Jag
som bara talade i dåtid och blundade bort allt som låg darrande i luften
"Precis i detta nu"
Allt var ju ända relativt, och alltförmånga skuggor svepte vingar över tillvaron
Kanske var jag
olycklig?
Men jag skrev inte om det
Ingenting blev sagt
Bortom förvirrade känslor i läderklädda böcker
Där sida efter sida slets ut i panik

Vi brukade prata
Och det var alltid du som fick alla
läppar och halvslutna blickar
Du som fick knutar knutna för din skull
Du sa "det är inga problem, det är bara att börja sluta tänka"
Men det var som om alla mina knutar inte funkade
Fungerade sönder
Knöts upp av mina vilsna spända fingrar i sömnen
Och halvverkligheten sken igenom när jag skyndade barfota stapplande hem
Medan rusiga fingrar smekte dig längs med grässtråna

Vi brukade prata
Och det var alltid jag som lät dig prata
Prata om allt skinande silkesslumrande
Som var dina dagar och droger
och jag skrattade med dig och ljög dig rakt i ansiktet
Om att sluta tänka
Börja blänka
Måla mitt skal med
pepp
och
alkohol
Fånga dagen följa lagen
Om att sänka det betänkliga

och vi rullade nerför kullar om nätterna
Jag ville skava av mig det svartmålade men
du ville nog mest bli gräsfläckig och vild och vi brukade prata
Men jag var så fruktansvärt rädd
Att du skulle genomskåda mina brända ord
Att dina flammor gjort en skogsbrand av mig
Som genast dött ut till svedda blommor och stjälkar

*