vet ni vad jag just gjorde? jag fick ett spontant meddelande från mitt forna jag, tror jag, för helt plötsligt hade jag klättrat längst in i förrådet och lyft ner en otymplig låda som innehöll alla ångestord jag någonsin skrivit ungefär (tretton dagböcker kan väga mycket), vilka legat och dammat där i ett år. jag hade egentligen inte tänkt att läsa dem, jag hade planerat att glömma bort dem i minst 30 årtusenden, men... nu står lådan öppnad och läst i mitt rum, rätt fint och patetiskt, tycker ni inte? behöver jag säga hur jag fnös åt mig själv i varje mening?
Du kommer alltid att skratta åt dig själv i ett senare liv.

på söndagar får man vara patetisk, vi inför lag på det, okej?

Jag har hemmet för mig själv ikväll, inte uträttat mycket, mest spelat piano. tyyyyyyyp. inte för att jag kan spela, men vadå. Nu skall jag se på film och skriva, eller skriva och se på film. Eller skriva film och se på tomma word-dokument, och peppa inför morgondagen som tydligen skall gå i anti-nazismens tecken. gogo temdagar!

adiousss







par a plui.