jag förstår inte hur världen är utformad, jag förstår inte att jag inte ens kan säga att jag saknar dig. Att jag inte får, bör, skall. Jag har svårt att förstå gränsen mellan att känna och att vara patetisk, nej, jag tror inte att jag förstår sambandet. Jag förstår inte, tycker det är orättvist att jag måste vara tyst, när jag egentligen vill tapetsera väggarna med orden!
jag saknar dig
jag saknar dig
jag saknar dig

Varför måste jag bry mig? Kan jag inte bara skrika och låta allt falla.
jag förstår inte varför jag inte kan få vara den behövande (för jag behöver dig, är det inte så?)
Världen är en ond plats när den tystar ner mig på det här viset (men det kanske bara är jag som inte vill vara tyst, jag vet inte). Jag kunde lika gärna bo på månen, ingen skulle höra, se eller känna mina patetiska försök där heller.
Jag saknar dig.
men hjälp, var tyst.