för hon bara gjorde det, just därför att hon inte tänkte alls.
för att hon inte tänkte alls. för att hennes hjärna sakta stängts av

"... cause my heart always speaks before I know what I will say..."

med ett leende. för hela världen var ju ett leende, och personen framför henne var ju hennes värld
men kanske, kanske vägde hon för mycket på ena foten, kanske flackade hon med blicken bara en mikrosekund kanske log hon aningen för mycket kanske hade hon helt fel kläder för en sådan dag eller så var det bara han som såg allting fel kanske kanske kanske?
allt föll
allt utom leendet
det höll hon kvar, man vill ju inte visa sig svag?
(fast han kanske såg hur hon föll precis som om hon inte längre hade ben att stå på)

kanskekanskeinte
luften stod stilla bara ett litet tag, ett tag av gråa ögon som möttes ja bara ett litet tag.
hennes sköt osynliga blixtar. hans observerade
hon punkterade. hon satte stopp
och de gick
så svårt att slita blicken från någons rygg, oh ja
"Men jag älskar dig!" Ville hon skrika. Få människan att vända sig om, förstå.
Hon skrek aldrig. naturligtvis