Du gav inget annat än falska ord
Det gör förundransvärt ont att höra
Dem bryta tystnaden där vi en gång stod
Och som små blixtar träffa mitt öra
Innanför skalet finns alla mina tankar
Bara mina – jag är ensam om att ha ett liv
Ingen annan andas i takt med att jag bankar
På dörren och tillslut krossar träet med kniv

Jag skulle ge allt för att få slå dig sönder och samman
Tystnad, du som alltid varit ett skoningslöst ord
Men mina viljor måste jag begrava och också min flamma
Jag blåser ut den, som om mörkret fick mig att begå ett mord

Jag älskade dig, jag var en gång aningslös
Skoningslöst borta från tankar och förstånd
Jag minns att jag vandrade, jag minns att jag frös
Att jag vandrade långt för att döda vårt avstånd

Jag levde över alla gränser
Jag tapetserade väggarna med hopp
Medan du kämpade för att sudda ut friktionen
Så försvann vår mittpunkt
Världsbild
Motpol

Du kämpade förtvivlat för att sätta stopp.



en dikt på, rim, ovanligt nog. haha