Nej det är inte ett skrivfel, det är ett minne.

I minnet springer vi mellan vagnarna i pendeltåget, för vi ville inte vänta tills tåget stannade på t-centralen

Du hinner först och överraskar mig bakifrån, tar tag i mig och vi kysser varandra, och kanske ler någon av dem som tittar på

Jag minns inte vad jag hade på mig, men du hade iallafall den där ryggsäcken som jag inte tyckte om
och jag tänkte att jag skulle försöka få dig att börja använda en annan väska, men det gjorde detsamma ikväll (på alla hjärtanskvällen skall man inte tänka på väskor)

 

I minnet gick vi hand i hand genom Klara kyrkogård (över gräsmattan där vi skulle säga hejdå för sista gången fem månader senare) och längs hela Drottninggatan, pratade om gamla hus och sådan jag älskade dig för

Vi skulle till Gamla Stan, bland de krokiga husen skulle vi fira vår kärlek
Men först gick vi till slottet (eller var det efter?). Uppe vid slottstrappan stod vi och, och jag tyckte synd om vakten som stod där ensam i den vackra kvällen

Det var verkligen en vacker kväll, hela Stockholm glänste av snö, det var min första vinter i Stockholm, min första vinter med dig, min sista vinter med dig. Du kysste mig igen, och jag minns ännu dina läppar däruppe vid slottet, för hela stan höll ju andan inför våra andetag, och vi hade kunnat gifta oss med himlen den natten.

Jag tänkte att du var min soldat, och visste inte riktigt om jag gillade det än. Hade inte funnit mig tillrätta, ändå kändes det som om jag känt dig hela livet, alltid haft dina mandelformade ögon så nära mina, och krupit in under din jacka för att ta skydd undan de kalla vintervindarna

 

I minnet var det en kall kväll, och vi gick vidare till ett kafé. Åt kakor jag inte minns smaken av, pratade om saker jag glömt bort, men du hade din blåa tröja på dig och luktade gott. Du gav mig te, in en liten vacker plåtburk. Som jag fortfarande har kvar och ogillar för att den är så vacker, och påminner. Jag gav dig hjärtformat strössel. Jag hade velat ge dig något finare, men saker blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig, eller hur?

 

I minnet suddas allt ut sen, jag minns inte mer, minnet tar slut. Det är ett litet minne med suddiga kanter, i en hjärtformad ask med snörning om. Ett sådantdär minne man förvarar i sina byrålådor. Just nu ligger asken öppen på min säng med banden som en trasslig härva för jag skriver ju om minnet, just nu.

Alla hjärtans dag 2013, min dejt idag: Ingen Särskild. Han är rätt nice och det som är bra med honom är att hans utseende kan ändras från dag till dag, beroende på vad jag vill drömma om. Just nu liknar han kanske Ioan Gruffudd (som iochförsig påminner lite, men inte farligt mycket, om dig. Vi brukade kolla på Hornblower ibland, minns du?) eller killen jag såg sitta och läsa Sartre på tunnelbanan häromdan. Allt kan omformas och inget spelar någon roll idag. Jag mår bra, äter gelèhjärtan som min mamma köpt till mig och skjuter in minneslådorna längst in under sängen . Viva la vida. Godnatt