Hur kan man inte vilja dansa till den här låten?? Jag skiter i alla hipsterpopstämplar, det här är fan lycka i koncentrerad form. Den påminner mig om när jag var tretton år och satt i mitt rum och klistrade bilder, med mitt röda hår som en solfjäder på golvet. Då gick den här låten på radio, det var vintern tjugohundraåtta längelängesen och redan då tyckte jag den var fin. Nu är jag helt kaoskär. Imorse sa jag till Ella att "nää Kristian Anttila, jag gillar inte honom", men tänk vad mycket som kan hända på några timmar. Trots att jag sjöng låten i helt fel tonart hela dan och Ella inte alls ville dansa med mig i korridoren.

 

 

och nu tänker jag på ljusreflektioner och mina känslor som fyrverkerisprängs varje dag. och lite på dig. undrar om du skulle vilja skriksjunga den här låten med mig osv